Däggdjur

Avsnitt på denna sida:

Däggdjur i Östafrika	Allmänt om däggdjurslivet
Rovdjur	Lejon, gepard, leopard, hyena, schakal mm
Hovdjur	Allmänt om hovdjur
Primitiva hovdjur	Elefant
Klippgrävlingar	Klippgrävling
Uddatåiga hovdjur	Noshörning, zebra
Partåiga hovdjur	Giraff, flodhäst, antiloper, gaseller, svin mm
Primater/Apor	Babian, markattor
Små däggdjur	Jordekorre, fladdermöss

 

Elefanter.

Däggdjur i Östafrika

Djurlivet i östra Afrika är mycket rikt. Djurarterna är många, liksom antalet individer. De största koncentrationerna av däggdjur finns i parkerna, dvs i naturskyddade områden. Djuren är vilda och fria att gå vart de vill, även att lämna parken, vilket vissa djur gör periodvis, t ex för att hitta vatten under torka.

Parkerna som de svenska resebolagen arrangerar safariresor till hör till de mest djurrika och djursäkra. Du bör se mycket djur om du åker på en sådan safari.

Parker i Kenya
Parker i Tanzania

30–40 slags stora däggdjur

Det förekommer drygt 300 arter och underarter av däggdjur i Kenya och Tanzania. Av dessa är hälften mindre djur, som fladdermöss, gnagare och näbbmöss. Resten av däggdjuren omfattar storviltet elefant, buffel, noshörning, flodhäst, zebra och giraff, och därtill i grova drag 70 slags antilopartade hovdjur, 50 rovdjur och 40 primater, dvs apor och halvapor. Alla dessa djurarter lever dock inte i samma typ av miljö, utan är fördelade på många olika biotoper på olika håll i Östafrika.

De flesta safarier är fokuserade på savannmiljön, vilket innebär att möjligheterna att se t ex skogslevande arter (exempelvis de flesta dykarantiloper och de flesta apor) är små. På en normal safari har du chans att se 30–40 slags större däggdjur, bland dem lejon, elefanter, flodhästar, giraffer, olika slags antiloper, gaseller, geparder, bufflar, vårtsvin och vissa apor. Exakt vad du får se beror på vilka djur som råkar finnas längs din väg när du är ute och djurspanar, liksom naturligtvis vilka arter som förekommer i parkerna som du besöker.

Artlista: Däggdjur

Djuren på den här sidan

Nedan hittar du korta beskrivningar av och bilder på ett antal av de vanligaste safaridjurarterna, av vilka de flesta finns i många olika parker. Du har god chans att se de flesta av dem på en safari.
 

Ett lejonpar äter på en fälld zebra vid Seronerafloden i Serengeti.

Rovdjur

Rovdjuren tillhör en ordning bland däggdjuren som härstammar från köttätare. Flertalet av dagens rovdjursarter äter fortfarande kött, men vissa arter har utvecklat nya födovanor. Exempelvis äter jättepandan, som tillhör rovdjuren och lever i östra Asien, främst bambu.

De afrikanska rovdjuren tillhör sex olika familjer (på andra håll i världen finns ytterligare två): kattdjur (lejon, leopard, gepard m m), hunddjur (schakaler, afrikansk vildhund m m), hyenadjur (hyenor, jordvarg), mårddjur (honungsgrävling, uttrar m m), viverrider (genetter, sibetkatt) och herpestider (manguster, inklusive surikaten, som dock lever i södra Afrika, inte i Tanzania eller Kenya).

Kattdjur

Många safariresenärer tycker att rovdjuren, i synnerhet kattdjuren, är extra spännande att se. Det största landrovdjuret i Afrika är lejonet, som du har mycket goda chanser att få se i Serengeti, Ngorongorokratern, Ruaha och Masai Mara. Hälften av Afrikas alla lejon lever i Tanzania.

I samma parker är det inte ovanligt att också få se ett annat kattdjur, geparden. Där finns även leoparder (Ngorongorokratern är dock ingen bra leopardpark). Bäst chans på leopard har du i regel i Serengeti i Tanzania.

Förutom dessa tre större kattdjur finns ett par mindre arter, av vilka servalen är den vanligaste. Du har bäst chanser att få se den i parkerna ovan, men servalen är liten och svår att upptäcka. Afrikansk vildkatt, karakal och afrikansk guldkatt är andra mindre kattdjursarter som förekommer i Östafrika, men de ses sällan.

Hunddjur

Bland hunddjuren i Kenya och Tanzania finns schakaler, öronhund och afrikansk vildhund. Den senare är sällsynt och ses regelbundet främst i parker som Mikumi, Selous och Ruaha i södra Tanzania, men observeras emellanåt också på andra håll. Öronhunden är liten, och dess folkskygga beteende gör att den inte observeras så ofta. Schakaler ses ganska ofta.

Hyenadjur

Hyenorna har lite drag av hund över sig, men är inga hunddjur utan tillhör en egen rovdjursfamilj. Den fläckiga hyenan är den näst största rovdjursarten i Afrika, näst lejonet, och även om hyenor ofta dyker upp vid djurkadaver är de inte oävna jägare.

Andra rovdjur

Bland de övriga rovdjuren finns genetter (familjen viverrider), honungsgrävling (mårddjur) med flera, men många av dessa arter är nattaktiva och ses därför sällan. De flesta mangustarter (herpestider) är dock dagaktiva och många safariresenärer får se två, tre eller kanske fyra olika arter. Den mest kända mangustarten är troligen surikaten, men den förekommer inte i Östafrika. Där finns dock zebramangusten som påminner mycket om surikaten i fråga om beteendet.
  

Lejonhane. 
Lejonhona.

 
Lejon

Om du besöker Serengeti i Tanzania eller Masai Mara i Kenya har du mycket goda chanser att se lejon – vi har aldrig varit där utan att se lejon. Dessa parker är de båda ländernas bästa kattdjursparker. Också Ngorongorokratern och Ruaha i Tanzania är bra ställen att se lejon.

Lejonet är det största landrovdjuret i Afrika och lever i flockar som kan variera mycket i storlek. En vanlig flockstorlek är två hanar, fyra eller fem honor samt ungar. Mindre flockar förekommer också, liksom avsevärt större sådana – flockar om fler än 30 individer har observerats.

Lejonen jagar främst på natten, då de kan använda sitt goda mörkerseende för att få ett övertag gentemot bytesdjuren.

De använder olika jakttekniker, allt från till synes välorganiserade jakter där var och en av deltagarna har sin specifika roll, till osynkroniserade förföljelsejakter.

Under perioder då tillgången på bytesdjur är god brukar lejonen i högre utsträckning vara aktiva på dagen, vilket ökar dina chanser att få se dem i aktion. Lejonjakter under dagtid är ganska vanliga i Ngorongorokratern. Räkna dock inte med att få se lejonen jaga och fälla byten – de gör det stup i ett på naturdokumentärerna på teve, men ganska sällan i verkligheten, så dina chanser att vara på plats just när det händer är små. Då har du större chans att se lejon äta av byten som de redan har fällt.

Lejonet är en av arterna som ingår i big five.

Bra lejonparker: Serengeti (Tz), Ngorongoro (Tz). Ruaha (Tz) och Masai Mara (Ke). Lejon finns även i många andra parker.

Mer om lejon
 

 Leopard.
Leopard i viloläge i ett träd.

 
Leopard

Leoparder är inte sällsynta, men de har skygga vanor och ses därför inte så ofta. Det är dock inte orealistiskt att hoppas på att få se en leopard under en safari, under förutsättning att du besöker parker där dessa katter brukar observeras regelbundet. Förvänta dig inte att få se många, utan var nöjd om du får se en.

Honorna ses ibland med ungar, men annars lever leoparderna ensamma. De är aktiva på nätterna, då de jagar mindre och medelstora bytesdjur, ofta antiloper som rörbockar.

Leoparden jagar genom att smyga sig mycket nära inpå sitt bytesdjur, innan den slutligen gör en kort rusning för att fälla bytet.

Detta släpas sedan oftast upp i ett träd, där leoparden kan äta i fred för andra rovdjur som exempelvis hyenor. Om det blir rester lämnas dessa kvar i trädet, så att leoparden kan komma tillbaka och äta mer när den blir hungrig igen.

På dagarna vilar leoparden oftast uppe i ett träd eller på någon klippa och är svåra att upptäcka. Den lever heller inte i flock som lejonen, utan är solitär och kan gömma sig väl.

Leoparden är näst lejonet det största kattdjuret i Afrika. Den är tecknad med en blandning av fläckar och rosetter, men enstaka leoparder blir helsvarta på grund av en pigmentförändring. Det som ibland kallas svart panter är i själva verket en sådan svart leopard (eller en svart jaguar, som förekommer i Sydamerika).

Leoparden är en av arterna som ingår i big five.

Bra leopardparker: Serengeti (Tz) och Lake Nakuru (Ke). Finns även i många andra parker.

Mer om leoparder
 

Gepard.
Gepard.

 
Gepard

Geparden är världens snabbaste sprinterlöpare, med en maxfart på 110 km/tim. Hastigheten är gepardens främsta vapen när den jagar sina huvudbyten, som är gaseller och mindre antiloper. Jaktmarkerna är i regel öppna gräsmarker och glest trädbeväxt savann.

Geparden är mindre än både leoparden och lejonet, och jagar till skillnad från dem i dagsljus. Det innebär att geparden är som mest aktiv under den tid på dygnet då den mesta djurskådning sker. Därför ses den ganska ofta trots att antalet geparder inte är så stort.

En nackdel med att jaga på dagen är att fällda byten snabbt kan upptäckas av gamar, som i sin tur kan locka större rovdjur till platsen, till exempel lejon och hyenor. Därför äter geparden både mycket och snabbt när den väl har fällt ett byte, eftersom den är mindre till storleken än de andra rovdjuren och inte kan försvara maten. Till skillnad från leoparder och lejon återvänder den inte till bytet senare för att äta av resterna, utan överger det när den har ätit sig mätt.

Geparden är oftast ensamlevande, men det är inte helt ovanligt att se både två och tre stycken tillsammans. Ofta rör det sig då om unga vuxna syskon. Geparderna rör sig öppet i gräsmarker och kan ibland ses ligga på klippor eller i skuggan under buskar eller träd. De klättrar dåligt och ses därför bara sällan uppe i träd.

Bra gepardparker: Serengeti (Tz) och Masai Mara (Ke). Ses inte sällan i Ngorongorokratern (Tz). Finns även i många andra parker.

Mer om geparder
 

Serval.
Serval.

 
Serval

Servalen är det vanligaste av de mindre kattdjur som förekommer i Östafrika (de övriga är afrikansk vildkatt, karakal och afrikansk guldkatt). Den är betydligt mindre än lejonet, leoparden och geparden (och en svensk lo), med en maxvikt på knappt 20 kg.

Servalen är ganska skygg, vilket tillsammans med den måttliga storleken gör att den är svår att upptäcka. Den uppehåller sig främst i gräsmarker, där den använder sin goda hörsel för att lokalisera gnagare och andra smådjur, som liksom fåglar hör till huvudbytena.

Bra servalparker: Serengeti (Tz) och Masai Mara (Ke). Finns även i många andra parker.
 

Fläckig hyena.
Fläckig hyena.

 
Hyena

Det finns två hyenaarter i östra Afrika: fläckig respektive strimmig hyena. Du ska dock bara hoppas på att få se den förra, som är den vanligare och större. Den strimmiga hyenan är både sällsynt och nattaktiv.

Den fläckiga hyenan är aktiv både på dagen och natten och förekommer i de flesta parker. Inte sällan hörs dess karakteristiska whooop, som är ett kontaktläte, om nätterna. Ett annat läte är ett ansträngt fnittrande, som hörs från uppjagade hyenor, exempelvis när de slåss om mat kring ett byte. Detta läte är grunden till smeknamnet "skrattande hyena". Men det rör sig alltså inte alls om något skratt.

Hyenor lever i grupper som kallas klaner och som har fasta uppehållsområden. Klanerna leds av dominanta honor. Honorna har genomgående högre rang i klanen än hanarna.

Vissa safariresenärer betraktar hyenor som otäcka asätare, men hyenorna är faktiskt duktiga jägare som kan fälla stora byten och som bygger sin jakt på uthållighet snarare än på fart. De äter förvisso as, men det gör även andra stora rovdjur som lejon och leoparder. Hyenan har mycket starka käkar och kan både knäcka och smälta ben, vilket inga av de andra stora rovdjuren kan.

Bra hyenaparker: Serengeti (Tz) och Masai Mara (Ke). Finns även i många andra parker.
 

Svartryggad schakal.

Guldschakal.

 
Schakal

Schakalerna är ganska små hunddjur som blir upp till 50 cm i mankhöjd och drygt 15 kg tunga. Tre olika schakalarter förekommer i östra Afrika: svartryggad schakal, guldschakal och strimmig schakal. (Forskare har på senare år föreslagit att den afrikanska varianten av guldschakal ska döpas om till afrikansk guldvarg.) Av de tre arterna är den svartryggade schakalen vanligast, medan den strimmiga schakalen främst är nattaktiv och ovanlig.

De svartryggade schakalerna ses ofta i par bestående av en hane och en hona som håller ihop hela livet. Ibland har de sällskap av ett tredje djur, som är en fullvuxen unge till paret. Ungen stannar en tid hos föräldrarna och hjälper dem föda upp nästa kull.

Schakalen jagar små däggdjur, fåglar och reptiler, och kan också äta frukt. Ofta dyker den upp kring as och ses inte sällan vänta i bakgrunden medan större rovdjur som har fällt byten äter klart.

Bra schakalparker: Serengeti (Tz), Ngorongoro (Tz) och Masai Mara (Ke). Finns även i många andra parker liksom i befolkade områden.
 

Öronhundar.

 
Öronhund

Öronhunden är en typ av räv och hör därmed till hunddjuren. Den är liten och skygg, varför det inte är så vanligt att se den. Den har ett mycket typiskt utseende med enorma öron, som den använder för att lokalisera termiter, som är dess huvudföda.

Bra öronhundparker: Serengeti (Tz) och Masai Mara (Ke). Finns även i många andra parker.
 

Zebramangust.

Dvärgmangust.

 
Mangust

Det finns fler än tio olika mangustarter i östra Afrika, men de flesta har begränsad utbredning. Tre arter ses ganska ofta på safarier.

Zebramangusten uppträder i flockar om 20 eller fler individer, som oftast ses springa omkring på marken och söka termiter, larver och andra småkryp som utgör huvudfödan. Dvärgmangusten, som är Afrikas minsta rovdjur, har liknande vanor. Vesslemangusten är solitär och därmed svårare att upptäcka. Oftast ser man den när den springer med svanstippen i en böj upp i luften.

En fjärde art, vitsvansmangusten, är också solitär och därtill nattaktiv, vilket gör den extra svår att se. Den går dock att se nattetid på vissa lodger. Den är ganska stor och känns igen på den vita svansen.

En femte art som emellanåt kan ses vid vattendrag är träskmangusten. Den är stor, mörk till färgen och känd för sitt sätt att öppna musslor och krabbor – den står på bakbenen och slänger dem rakt ned på en sten.

Bra mangustparker: Serengeti (Tz), Tarangire (Tz) och Masai Mara (Ke). Finns även i många andra parker.

Mer om manguster

I södra Afrika förekommer några andra mangustarter, bl a rävmangusten och surikaten, den kanske mest kända mangusten av alla.

För i tiden kallades manguster för mungo. Numera används namnet mungo bara om en specifik indisk mangustart.
 

Genett bland takbjälkarna på en lodge.

 
Genett

Genetten är ett strikt nattaktivt djur och är därmed inte lätt att få se. Den håller främst till uppe i träden, men jagar även på marken. Bytesdjuren är insekter och smådjur, t ex småreptiler och gnagare. Det finns ett par olika genettarter i östra Afrika, som alla är ganska lika varandra. Genetten är på många sätt kattlik och omtalas ibland som en sorts halvkatt, men det är inte korrekt – den är inget kattdjur, utan närmare släkt med bl a manguster.

Bra genettparker: Du kan få se genetter kvällstid vid vissa lodger, till exempel Ndutu Safari Lodge i Ngorongoro Conservation Area (Tz), Seronera Wildlife Lodge i Serengeti (Tz) och Samburu Game Lodge i Samburu (Ke).

 

 

Den afrikanska buffeln hör till de farligaste djuren i Afrika.

Hovdjur

Till hovdjuren hör inte bara de många antiloparterna, zebrorna och gasellerna, utan också de riktigt stora djuren – elefanter, flodhästar, noshörningar, giraffer och bufflar. Andra hovdjur är t ex svin och klippgrävlingar.

Bland hovdjuren återfinns Afrikas farligaste däggdjur (lejonen är inte farligast). Den afrikanska buffeln, flodhästen och elefanten är de däggdjursarter som skördar flest liv.

Hovdjuren delas upp i ordningarna primitiva, uddatåiga och partåiga hovdjur. Ibland (så som nedan) räknas klippgrävlingarna som en separeat ordning, ibland som att de tilhör de primitiva hovdjuren.

Migrationen – den stora vandringen

Ett av Afrikas mest spektakulära djurskådespel är migrationen, som framförs av gnuer och zebror. I en årlig cykel och i enorma antal vandrar de mellan olika slättområden i jakt på bete. Under hösten befinner sig de största hjordarna normalt i Masai Mara i Kenya, och augusti–oktober är därmed ofta en mycket bra tid att besöka parken. Under resten av året finns hjordarna i olika delar av Serengeti i Tanzania, där gnuerna får sina kalvar under en koncentrerad period kring februari. Då är rovdjuren på alerten, vilket gör denna tid till den allra bästa att besöka parken. Även andra hovdjursarter gör liknande vandringar, om än inte i lika stora antal och inte lika långa.

Mer om migrationen

 

Primitiva hovdjur

Till den här äldsta ordningen hör ett av de typiska östafrikanska djuren: elefanten.
 

Elefant.

 
Afrikansk elefant

Alla vet nog hur elefanter ser ut och vill gärna se dem på safarin. Chanserna att göra det är mycket goda, eftersom elefanter finns i många parker. Hanar, som blir betydligt större än honorna, kan väga upp till sex ton och kan behöva sätta i sig upp till 250–300 kilo mat och 200–300 liter vatten per dag. Honornas vikt når som mest upp till fyra ton.

Honorna och ungarna lever i hjordar som leds av en matriark, som i regel är hjordens äldsta hona. Hjorden förflyttar sig över stora områden för att ha bästa möjliga tillgång till mat och vatten. Hanarna lever ensamma, men ansluter sig till honorna när någon av honorna med hjälp av infraljud signalerar att hon är brunstig.

Elefantstammen blev hårt ansatt av tjuvskyttar under 1970- och 1980-talen, men sedan begränsades tjuvjakten i Tanzania och Kenya kraftigt. I dag är tjuvjägarna tyvärr tillbaka och skördar stora mängder elefantliv. Ett annat problem är att elefanterna i många parker är fler än vad naturen tål. Elefanterna drar ned och förstör träd och buskar i sådan takt att återväxten inte hinner med.

Elefanten är en av arterna som ingår i big five.

Bra elefantparker: Amboseli (Ke) och Tarangire (Tz). Finns i många parker, dock inte i bl a Nairobis nationalpark (Ke) eller Lake Nakuru (Ke).

Mer om elefanter

 

Klippgrävlingar

Till den här ordningen hör omkring tio olika klippgrävlingsarter. De brukar kallas elefantens närmaste släktingar och räknades förr (och emellanåt än i dag) till samma ordning som den.
 

Fläckig klippgrävling.

 
Klippgrävling

Den lilla klippgrävlingen (som förr kallades klippdass) är lustigt nog en av elefantens närmaste släktingar. Du kan ofta se den när den ligger på klippor eller stenhällar och solar sig. Inte sällan syns den också i träden, där den kan klättra omkring på förvånansvärt klena grenar. Klippgrävlingen är gräs- och bladätare och lever i kolonier om 5–25 djur, som leds av en revirhållande hane.

Bra klippgrävlingsparker: Finns i många parker.

 

Uddatåiga hovdjur

Till den här ordningen hör zebror (en tå per fot) och noshörningar (tre tår). Inga uddatåiga hovdjur är idisslare.
 

Spetsnoshörning/svart noshörning.

Trubbnoshörning/vit noshörning.

 
Noshörning

Det finns två slags noshörningar i östra Afrika: vit respektive svart, eller trubbnoshörning respektive spetsnoshörning. Båda är dock grå till färgen och ganska lika, även om den vita är större. Den vita noshörningen äter gräs och uppträder i mindre grupper i öppen terräng, medan den svarta är bladätare som främst ses ensam i lite tätare vegetation.

Båda arterna är sällsynta till följd av tidigare okontrollerad jakt och tjuvjakt. Deras horn har använts i traditionell asiatisk medicin och till dolkhandtag i Jemen och Oman. Som en följd av detta saknar de flesta av dagens parker noshörningar, och i parkerna där de förekommer är de ganska fåtaliga.

Noshörning är en av arterna som ingår i big five.

Bra noshörningsparker: Lake Nakuru (Ke) (både vit och svart noshörning) och Ngorongorokratern (Tz) (svart noshörning). Några av de privata reservaten på Laikipiaplatån (Ke) har goda bestånd av noshörning.

Lake Nakuru är ett särskilt skyddsområde för noshörning och är en av få parker i Östafrika som är inhägnad med elstängsel. Noshörning förekommer i små antal även i vissa andra parker, exempelvis i Serengeti (Tz) och Masai Mara (Ke).
 

Vanlig zebra/stäppzebra.

 
Vanlig zebra

Den vanliga zebran, som också kallas stäppzebra, lever i hjordar i savannområdena i södra Kenya och i Tanzania. Den beblandar sig ofta med gnuer och deltar i gnuernas årliga vandring, den s k migrationen. Zebran är vanlig och finns i de flesta savannparker. Varje individ har ett unikt randmönster. Varför är zebran då randig? Det finns många teorier, men en modern tes är att ränderna förstärker flocksammanhållningen. Zebran får kickar av att se ränder och söker sig därför till andra zebror.

Zebran är gräsätare och uppträder liksom de flesta andra sådana främst i gräsmarker, dvs i öppen mark. Den lever i små familjegrupper om en hingst, en handfull ston och de senares föl. Också när zebrorna uppträder i stora hjordar upprätthålls familjegrupperna inom hjorden.

Bra zebraparker: Masai Mara (Ke) och Serengeti (Tz), i båda fallen vid rätt tid på året – se sidan Migrationen. Finns även i många andra parker.

Mer om zebror

Grevyzebra.

 
Grevyzebra

Grevyzebran finns i mellersta och norra Kenya, där den helt ersätter den vanliga zebran. Frånsett att den är mer åsnelik till kroppsformen än den vanliga zebran har den också mycket smalare ränder. Den lever i mindre grupper än den vanliga zebran.

Bra grevyzebraparker: Samburu, Buffalo Springs och Shaba (Ke). Grevyzebra finns även i vissa av de privata reservaten på Laikipiaplatån (Ke).

 

Partåiga hovdjur

Till den här ordningen hör de flesta hovdjur, t ex antiloper, svin och giraff. Vårt svenska rådjur, älgar, kor och grisar hör också hit. De flesta arter i ordningen är idisslare.
 

Flodhäst på land.

 
Flodhäst

Flodhästen ses alltid i eller tämligen nära vattendrag, där den tillbringar i stort sett hela dagarna i vattnet. Den har en känslig hud, som annars skulle torka ut i solen. På nätterna går den upp på land för att beta gräs i kringområdena och kan röra sig några kilometer bort från hemvattnet.

Flodhästar är aggressiva och farliga. Det är klokt att undvika dem under båtfärder och att hålla sig borta från strandområden där flodhästar kan hålla till när det är mörkt.

Bra flodhästparker: Lake Naivasha (Ke) och Serengeti (Tz). Finns i många andra parker.
 

Vårtsvin. Pumbaa!

 
Vårtsvin

Vårtsvinen finns i de flesta parker, ofta i små familjegrupper. De är växtätare som är bra på att hitta föda även i till synes magra områden. Vårtsvinen ser ganska roliga ut när de förflyttar sig, i synnerhet i grupp – de springer alla med svansen pekande rätt i vädret. De är dock alls inte att leka med. Betarna är vassa och kan skada ett angripande rovdjur svårt.

Bra vårtsvinsparker: Finns i många parker.
 

Afrikansk buffel.

 
Afrikansk buffel

Den afrikanska buffeln ser rätt loj och beskedlig ut där den står och betar, men kan bli aggressiv vid fara. Om flocken hotas skyddas kalvar och äldre djur genom att de övriga sluter sig i ring kring dem eller tillsammans stormar emot angriparen. Trots sina horn och sin storlek går buffeln inte helt säker – den kan bli fälld om en grupp lejon lyckas skilja den från hjorden. Äldre hanar lämnar ofta hjorden för att leva på egen hand och slutar då inte sällan sin tid som lejonbyten.

Den afrikanska buffeln är en av arterna som ingår i big five.

Bra buffelparker: Buffel kan ses i många parker. Katavi (Tz) är känd för sina stora buffelhjordar.
 

Eland.

 
Eland

Elandantilopen är den största antiloparten och kan väga upp till 900 kg. Den tillhör skruvhornsantiloperna, som är nära släkt med bland annat den afrikanska buffeln och våra svenska kor. Den lever på öppen savann och grässlätter. I östra Afrika finns bara en art, vanlig eland, medan det i länderna västerut finns ytterligare en art, jätteeland.

Hanen har i regel en mörkare, gråbrun färg, medan honan är något mindre och ljusare brun. Båda har horn, som är skruvade.

Bra elandparker: Eland kan ses i många parker, men förekommer i små antal.
 
   
Massajgiraff.

Rotschildgiraff.

Nätgiraff.

 
Giraff

Det finns tre slags giraffer i östra Afrika: massajgiraff, nätgiraff och rotschildgiraff. Massajgiraffen är den vanligaste, medan rotschildgiraffen är den ovanligaste och bara finns på några få ställen i Kenya (bland annat vid Lake Nakuru).

Nätgiraffen lever längre norrut än de båda andra arterna. De är dock alla snarlika och skiljer sig främst åt i teckningen. Girafferna i hela Afrika har setts som olika underarter av en och samma art som har skilt sig åt främst i fråga om teckningen. Modern forskning antyder dock att vissa av underarterna i själva verket kan vara separata arter.

Giraffen kan bli som mest omkring fem och en halv meter lång. Inte bara halsen är lång, utan även tungan, som kan bli en halvmeter.

Den långa halsen ansågs länge vara till för att giraffen ska kunna nå föda högt uppe i träden, men numera betraktas halsen också som en anpassning till hur giraffhanarna slåss med varandra – de brottas med halsarna och använder huvudet som klubba. Hanar med långa och kraftiga halsar har en fördel i dessa strider.

Storleken till trots kan en giraff bli angripen av lejon, som slår till i flock och försöker komma åt halsen. Benen aktar de sig noga för, eftersom giraffen kan utdela dödliga sparkar. Lejonen kan angripa vuxna giraffer, men ger sig främst på kalvar.

Bra giraffparker: Nätgiraff i Samburu, Buffalo Springs och Shaba (Ke), rotschildgiraff i Lake Nakuru (Ke). Massajgiraff finns i många parker, bland annat Masai Mara (Ke), Serengeti (Tz) och Tarangire (Tz). Giraffer uppehåller sig sällan nere i den i övrigt så djurrika Ngorongorokratern.

Mer om giraffer
 

Gnu.

 
Gnu

Sin kanske inte så eleganta look till trots är gnun en antilop. Den östliga vitskäggiga gnun är gråaktig och lever öster om östra Great Rift Valley, t ex i Tarangire. Väster om detta område, t ex i Serengeti, Ngorongorokratern och Masai Mara, lever den västliga vitskäggiga gnun, som är mörkbrun.

Varje år vandrar enorma gnuhjordar mellan betesområdena i och omkring Serengeti. Många av oss har nog sett dem på naturfilmer på TV när de tar sig över floder längs vandringsvägen. Det kan röra sig om en miljon djur på vandring. Denna vandring kallas ofta för migrationen eller den stora migrationen.

Med sitt platta, svarta ansikte har gnun ett karakteristiskt utseende och kan inte förväxlas med någon annan antilop. (Det sägs att när Gud skapade djuren skapade han gnun sist och av bitarna som hade blivit över). Den rör sig också på ett sprättigt vis och har kallats savannens clown.

Bra gnuparker: Masai Mara (Ke) och Serengeti (Tz), i båda fallen vid rätt tid på året – se sidan Migrationen. Finns även i många andra parker. I Ngorongorokratern (Tz) finns ett gott gnubestånd året om.
 

Koantilop.

 
Koantilop

Koantilopen är ganska stationär och håller till i fuktigare savannområden, gärna nära trädbevuxna områden och i utkanten av buskmarker. Den vill dricka regelbundet och ses därför sällan i riktigt torra områden.

Till kroppsformen påminner koantilopen mycket om topin (se nedan), men har en ljusare och jämnare färg och bredare mellan hornen. Både hanar och honor har horn, precis som hos gnun och topin, som koantilopen är nära släkt med.

Bra koantilopparker: Masai Mara (Ke), Nairobis nationalpark (Ke) och Ngorongorokratern (Tz). Finns även i många andra parker.
 

Topi.

 
Topi

Topin äter helst grönt gräs och kan flytta sig lång mellan betesplasterna, men tycks föredra ett stationärt liv, gärna i gräsbevuxna dalbottnar och områdena omkring. Den har en mörkare färg och tätare mellan hornen än den snarlika koantilopen ovan, men är främst lätt att känna igen på de mörka fläckarna upptill på låren. Posen på bilden, stående med frambenen på t ex en gammal termitstack, är mycket typisk för topin.

Bra topiparker: Masai Mara (Ke) och Serengeti (Tz).
 

Vattenbock.

 
Vattenbock

Vattenbocken är tämligen stationär. Eftersom den behöver god tillgång till vatten för att kunna bryta ned sin föda håller den alltid till i anslutning till permanenta vattendrag.

Det finns två slags vattenbockar i östra Afrika: ellips- och defassavattenbock. Den förra (som känns igen på att den har en vit ring på rumpan) lever öster om Great Rift Valley, t ex i Tarangire. Den senare (som har vita lårbaksidor) lever från Great Rift Valley och västerut, t ex i Serengeti och vid Lake Naivasha. Bara hanarna har horn.

Bra vattenbocksparker: Lake Nakuru (Ke) och Arushas nationalpark (Tz). Finns i många andra parker.
 

Rörbock.

 
Rörbock

Rörbocken är släkt med vattenbocken och lever alltid vid vatten. Hanen har ett revir längs stranden och försöker få passerande honor att stanna hos honom. Naturtypen har dock ett aber: stora träd växer ofta längs stränder, och där trivs leoparden, som gärna jagar rörbock.

Rörbockshanen har horn, medan honorna saknar sådana.

Bra rörbocksparker: Serengeti (Tz) och Nairobis nationalpark (Ke). Finns i många andra parker.
 

Buskbock.

 
Buskbock

Den skygga buskbocken håller till i buskvegetation och skog, där det finns gott om skydd. Ofta söker den sig ut i öppen terräng, t ex för att dricka, först i skymningen. Buskbockens närmaste släkting är elandantilopen – båda är skruvhornsantiloper. Hos buskbocken, som även kallas hieroglyfantilop, har bara hanen horn.

Bra buskbockparker: Arusha NP. Finns i många andra parker, men ses inte alls lika säkert som i just Arushas nationalpark, där den uppträder osedvanligt öppet.
 

Impala.

 
Impala

Impalan är en vanlig antilop i östra Afrika och söker gärna föda i buskområden. Under regnperioderna, då det finns gott om grönt gräs, betar den gärna i stället.

Impalahonorna (som saknar horn) lever tillsammans med sina ungar i hjordar med en enda hane. Denne får ständigt vara på sin vakt mot rivaliserande hanars försök att ta över hjorden och får sällan behålla den under någon längre tid. Hjordlösa hanar lever i ungkarlsgrupper.

Du känner igen impalan på hanens ståtliga horn, på den tydliga gränsen mellan mörkare och ljusare brunt på sidan, på de tre svarta lodräta strecken på rumpan (på svansen och på vardera skinkan) och på de svarta hårfläckarna långt ned på baksidan av benen.

Bra impalaparker: Finns i många parker.
 

Grants gasell.

 
Grants gasell

Grants gasell finns i större delen av Kenya och norra Tanzania, där den håller till på grässlätter, i savannområden och öppnare buskskog. Den lever i flockar om ett tiotal honor och en hane samt i ungkarlsgrupper. Den kan livnära sig också när det gröna gräset har torkat. Både hanar och honor har horn, men hanens är betydligt större och grövre. Grants gasell beblandar sig ofta med den snarlika Thomsons gasell, men är större och kan alltid kännas igen på att den vita färgen på rumpan fortsätter upp ovanför svansen.

Bra grantparker: Masai Mara (Ke) och Serengeti (Tz).
 

Thomsons gasell.

 
Thomsons gasell

Thomsons gasell finns främst i sydvästra Kenya och nordvästra Tanzania, dvs i Masai Mara och Serengeti, men förekommer även i mindre antal i många andra savannparker i de båda länderna. Den liknar Grants gasell, som även den ibland kan ha ett mörkare (om än mindre tydligt) fält på sidan, men är mindre och har ett vitt fält på rumpan som slutar nedanför svansen. Hanen har stora horn, medan honan har mindre sådana eller ibland inga alls.

Bra thomsonparker: Masai Mara (Ke) och Serengeti (Tz).
 

Giraffgasell/gerenuk.

 
Giraffgasell

Giraffgasellen, eller gerenuken, lever i torra miljöer i mellersta och norra Kenya, samt lokalt i sydöstra Kenya och nordöstra Tanzania. Till färgen påminner den lite om impalan (som kan finnas i samma område), men har mindre huvud och mycket längre hals. Den har också kortare och grövre horn (endast hanen) och saknar impalans svarta markeringar.

Giraffgasellen har ett karakteristiskt beteende som skiljer den från alla andra antiloper, nämligen att den kan ställa sig på bakbenen för att nå föda som andra djur inte når. Den äter blad på buskar.

Bra giraffgasellparker: Samburu, Buffalo Springs och Shaba (Ke).
 

Kirks dik-dik.

 
Dik-dik

Dik-dikantilopen är den minsta antilopen i östra Afrika. Det finns två arter: Günthers dik-dik lever i norra Kenya, och den något större (4–7 kg) Kirks dik-dik i resten av Kenya och Tanzania. Den håller till i torra buskområden.

Om du ser en dikdik ska du hålla ögonen öppna efter en andra, för dik-diken lever i livslånga parförhållanden i fasta revir. Om du ser tre dik-dikantiloper tillsammans är den tredje parets unge.

Bra dik-dikparker: Finns i många parker. Tarangire (Tz) är ett mycket säkert kort.
 

Klippspringare.

 
Klippspringare

Också klippspringaren är en liten antilop. Den håller som namnet antyder till i klippiga områden, där den kan röra sig säkert på till synes minimalt utrymme tack vare sina små hovar, vars undersida är gummiartad och ger ett bra fäste på sten. Ofta uppträder klippspringaren i par, men den är svår att upptäcka tack vare att den gärna håller sig orörlig när fara hotar och är kamouflagetecknad.

Bra klippspringarparker: Loboområdet i Serengeti (Tz).
 

Steenbok.

 
Steenbok

Steenbok (eller stenantilop) är en liten antilop med stora öron (med mörka "fingermärken" inuti) som lever i torra savannmiljöer, ofta busk- eller trädsavann. Liksom dikdiken ovan lever den i monogama par, men hanen och honan uppträder inte tillsammans på samma sätt som dikdiken.

Steenboken är liten och ses inte så ofta. Den ses ibland i t ex Tarangire (Tz).
 

Beisaoryx.

 
Oryx

Oryxen håller till i torra och öppnare områden och lever i mindre hjordar. Beisaoryxen finns i mellersta och norra Kenya (t ex i Samburu och norrut), den tofsörade oryxen söder därom (t ex i Tsavo) och i Tanzania (t ex i Tarangire).

För några år sedan observerades ett lejon i Samburu adoptera oryxkalvar, trots att oryxen normalt sett står på lejonens matsedel.

Bra oryxparker: Samburu, Buffalo Springs och Shaba (Ke).

 

 

En babianflock på bushvägen i Lake Manyaras nationalpark.

Primater/apor

"Primater" är samlingsnamnet på apor (t ex babianer och markattor), halvapor (t ex lemurer och galagoer) och människoapor (t ex schimpanser och gorillor).

Den vanligaste typen av apor är markattorna, som det finns flera olika arter av. De söker sin föda i träd, och förekommer inte sällan i träden kring lodger och hotell. Där kan du även med lite tur hitta olika arter av galago, som dock alla är nattaktiva.

I tätare skogsområden, t ex på bergsluttningar och i skogarna vid kusten, finns guerezor, som är relativt stora apor (de vanligaste arterna är svartvita) som lever så gott som hela sina liv uppe i träden.

De enda apor som lever ute i öppen terräng är en av Östafrikas båda babianarter samt husarapan (en markatta). Den senare är dock ganska ovanlig.

Människoapor

Naturliga bestånd av schimpanser finns i skogklädda områden i Uganda och vid Tanganyikasjön i västra Tanzania, där två nationalparker ligger: Gombe Stream och Mahale Mountains. I båda finns bra bestånd av schimpanser. Schimpanser finns också i vissa privata reservat, men dessa bestånd är inte naturliga utan utgörs av djur som har förts till platsen.

Det finns inga gorillor i Kenya eller Tanzania. Bergsgorillor finns i södra Uganda och i Rwanda, som gränsar mot nordvästra Tanzania.

Finns det lemurer?

En ganska vanlig fråga är om det finns lemurer i Tanzania och Kenya. Det gör det inte. Naturliga bestånd av lemurer finns bara på Madagaskar och några kringliggande öar.
 

Babian.

 
Babian

Babianerna lever i flockar om mellan en handfull och 150 individer. De drar runt på savannen och letar mat främst på marken men även i träden. De äter främst vegetariskt. Hanarna är betydligt större än honorna.

Två babianarter förekommer i Tanzania och Kenya: den något större och mörkare olivbabianen i väster, och savannbabianen i öster närmast kusten.

Bra babianparker: Lake Manyara (Tz) och Lake Nakuru (Ke). Finns i många parker, liksom utanför parkerna.
 

Grön markatta.

 
Grön markatta

Den gröna markattan är den vanligaste savannapan i Östafrika. Den håller till i grupper om upp till 20 individer och syns ofta i träd (gärna akacior), för det mesta i närheten av vatten.

Den gröna markattan syns också ofta vid lodgerna, där den inte bara underhåller dig utan också gör raider mot matrester, väskor som har lämnats utan tillsyn och rum med öppna fönster.

Bra markatteparker: Finns i många parker och vid många lodger. Förekommer också utanför parkerna.
 

Blå markatta.

 
Blå markatta

Den blå markattan är inte lika vanlig som den gröna. Den lever i mindre grupper om ett tiotal honor, deras ungar och en hane. Apan uppträder oftast i träd och föredrar tätare vegetation – helst ren skog – än den gröna markattan. Basfödan är frukt, men också insekter som letas rätt på genom tålmodigt sökande i bark och mossa ingår i kosten.

Bra markatteparker: Lake Manyara (Tz), liksom bergsnära parker som Arusha NP (Tz), Kilimanjaro NP (Tz) och Mount Kenya NP (Ke).
 

Svartvit guereza.

 
Svartvit guereza

Den svartvita guerezan, som ibland även kallas colobus eller sidenapa, är en betydligt lugnare apa än markattorna. Den tillbringar nästan all sin tid uppe bland träden och finns därför bara i skogklädda områden, t ex längs floder eller på bergssidor. Om du går ut i soluppgången ute vid kusten kan du få se guerezor som äter frukt uppe i träden utmed stranden. På Zanzibar och vissa andra ställen längs kusterna finns även röda guerezor.

Bra guerezaparker: Arushas nationalpark (Tz).
 

Silvergalago.

 
Galago

Galagoer är nattaktiva halvaporsom lever i woodlandområden och skogar. På grund av de nattliga vanorna blir de sällan sedda av safariresenärer, annat än på nattsafarier. Galagoer kallas ibland bushbabies. Detta engelska namn kommer från jättegalagons bebisliknande läte.

De flesta galagoarter äter bland annat kåda, blommor, frukter och insekter.

 

 

Gräsråtta.

Små däggdjur

Det finns ett mycket stort antal mindre däggdjursarter, t ex gnagare, harar och näbbmöss. Storleken gör dem dock svåra att upptäcka, och du lär inte se särskilt många sådana små djur under en safari om du inte letar aktivt efter dem. Störst chans att se de mindre däggdjuren har du på lodger och tältcamper, inte nödvändigtvis för att det finns extra många sådana djur där, utan för att de är lättare att upptäcka när du inte far fram i en bil.
  

Jordekorre.

 
Jordekorre

Jorekorrarna har klor som är anpassade till att gräva snarare än till att klättra. De gräver bland annat hålorna som de och deras ungar söker skydd i. Födan består av rötter, frön, nedfallna frukter och nötter. Frön och nötter läggs ibland i förråd.

Bra jordekorrparker: Torra savannparker som Tarangire (Tz) och Tsavo (Ke). Förekommer generellt sett i öppen mark i torarre delar av Östafrika.
 

Fladdermus.

 
Fladdermus

En grupp smådäggdjur som inte är ovanlig att se är fladdermössen, som brukar uppträda kring många lodger och som vaknar till liv om kvällarna. Ett antal olika fladdermusarter förekommer i östra Afrika, men det är svårt att studera dem närmare, eftersom fladdermössen oftast bara dyker upp när det är mörkt, och då är de ute och flyger. Födan varierar från art till art, men kan vara frukt, blommor, pollen, blad och insekter.

Bra fladdermusparker: Finns i många parker, men är svåra att se, då de är nattaktiva och för det mesta i rörelse.