Zebra

Zebran tillhör hästdjuren och förekommer naturligt bara i Afrika. Det finns tre olika zebraarter: vanlig zebra (eller stäppzebra), Grevyzebra och bergzebra. Den vanliga zebran är utbredd och förekommer i rikliga bestånd i Tanzania och Kenya. Grevyzebran finns bara i nordliga delar av Östafrika, i vårt fall i den norra halvan av Kenya, och i litet antal. Bergzebran finns embart i vissa områden i södra Afrika och inte alls i Östafrika. En fjärde och sista representant för hästdjuren, den afrikanska vildåsnan, förekommer på Afrikas horn.

Hästdjuren tillhör ordningen uddatåiga hovdjur. Bland de östafrikanska djuren tillhör bara zebrorna (en tå per fot) samt de svarta respektive vita noshörningarna (tre tår per fot) denna ordning. (Elefanten och klippgrävlingarna tillhör ordningen primitiva hovdjur, medan övriga hovdjur inklusive alla idisslare hör till ordningen partåiga hovdjur.)

Den här webbsidan handlar om den vanliga zebran, som är det av hästdjuren som oftast ses på safariresor i Östafrika.
 

Zebrafamilj vid Tarangirefloden i nationalparken Tarangire.

Familjegrupper och hjordar

Zebrorna håller ihop i familjegrupper bestående av en hane, upp till fem eller sex honor samt föl. En rangordning inom gruppen ger ston med högre rang förtur till vatten och den bästa födan.

Hjordar består av flera familjegrupper som rör sig tillsammans med bibehållen familjegruppering. I hjordarna ser hingsten till att andra hanar håller sig borta från familjens honor, samtidigt som honorna är intoleranta mot utomstående ston. Även ungkarlsgrupper med enbart hanar förekommer. Ungkarlsgrupperna består ofta av yngre hanar – de lyckas sällan bilda egna familjer förrän tidigast vid fem års ålder.

I ekosystemet Serengeti-Masai Mara på gränsen mellan Tanzania och Kenya uppgår zebrabeståndet till ett par hundra tusen individer, som liksom gnuerna (och ofta tillsammans med dessa) vandrar över stora områden för att få tillgång till bete och vatten. Dessa vandringar, som är säsongsbundna och upprepas på i stort sett samma sätt år efter år, kallas ofta för migrationen. Det händer att tusentals zebror uppträder tillsammans i hjordar under dessa vandringar.
 

Stor zebrahjord i Serengeti.

Andra områden där zebror kan ses i antal är bland annat Tarangire i Tanzania och Amboseli i Kenya. I Tarangire ses zebror i störst antal under torrperioden från mitten på den svenska sommaren till och med oktober. Under andra tider på året är zebrorna spridda över stora områden utanför parken.

Den kenyanska parkmyndigheten flyttade under vintern 2010 tusentals zebror från andra delar av landet till Amboseli, efter att mer än halva zebra- och gnubeståndet i parken hade dött till följd av torka och överbetning. Eftersom zebran och gnun hör till de största rovdjurens (inte minst lejonets) huvudbyten hotades även de lokala bestånden av dessa rovdjur.

Zebran ses i öppna gräsmarker

Zebran är gräsätare och ses därför oftast i öppna gräsmarker, men uppträder också på trädsavann, där träden inte står tätare än att solen når marken så att gräs kan trivas. Där gräs saknas, t ex i skog och öken, saknas också zebran.
 

Zebraföl.

Zebran äter olika slags gräs beroende på vad som finns tillgängligt, och äter både kort och långt gräs. Den tillbringar upp till 80 % av dygnet med att äta och klarar sig med foder av lägre kvalitet och högre fiberhalt än de idisslande hovdjuren, till vilka de flesta av de andra afrikanska hovdjuren hör. Zebrorna föredrar dock och väljer om möjligt foder av högre kvalitet, och tillbringar när sådant finns mindre tid med att äta.

Zebran är beroende av att dricka vatten regelbundet. Mitt på dagen ses ofta zebrahjordar och familjegrupper söka sig till floder eller vattenhål. Djuren är ofta på helspänn när de närmar sig vattnet och medan de dricker, och inte sällan skräms de till flykt av en eller annan anledning och måste göra flera försök innan de till slut törs dricka. Efter att ha druckit klart söker de sig snabbt bort från vattnet, där överblicken över terrängen oftast är sämre än runtomkring, vilket gör dem känsligare för rovdjursangrepp. Dessutom kan en annan fara lura i vattnet – krokodiler.
 

Skrämd zebrahjord flyr vattnet.

Zebror är stora djur och jagas främst av det största bland de afrikanska rovdjuren, lejonet. En zebra kan fällas av ett ensamt fullvuxet lejon. Också hyenor kan jaga zebror, medan de mindre leoparderna och geparderna kan ge sig på föl och mindre ungdjur, även om detta inte är så vanligt. Vidare har väl de flesta av oss sett naturdokumentärer i vilka zebror som tar sig över floder jagas av krokodiler.

Är zebrans ränder ett kamouflage?
Zebran är ett randigt djur, det vet vi alla. Det finns dock många olika teorier om varför den är randig. Den äldsta teorin, som fortfarande lever kvar, är att ränderna är ett kamouflage som gör att zebran kan smälta in i och inte synas i högt gräs. (Huvudfienden lejonet ser inte färger, så det spelar ingen roll att gräs är gult eller grönt.)

Den här teorin motsägs av att zebror, likt de flesta bytesdjur som främst lever i öppen terräng eller hjordar, inte undviker faror genom att gömma sig utan genom att fly. Zebror drar sig inte in i högt gräs när de anar fara. Om faran är för långt bort för att vara omedelbar förlitar sig zebran på sin goda syn och intar i stället ett läge där den har god överblick och kan hålla koll på faran. Den försöker inte gömma sig i gräset, utan går snarare ut ur högt gräs för att bättre kunna se vad som händer. Det händer att zebror, liksom gnuer, går förskräckande nära exempelvis en grupp lejon för att hålla god koll på dem.

De grässlag som växer sig så höga att de skulle kunna skyla en zebra trivs dessutom i fuktiga områden, medan zebran föredrar torr mark under hovarna.
 

Udda mönster på en zebra.

Andra teorier om ränderna?

Det finns också andra teorier. Ränderna, eller snarare temperaturskillnader i de svarta respektive vita fälten, sägs bidra till luftströmning som kyler zebran. Ränderna sägs förvirra tsetseflugorna, så att de inte sätter sig och biter. Ränderna sägs också göra det svårt för rovdjuren att urskilja enstaka individer i en zebrahjord, i synnerhet när denna är i rörelse, så att exempelvis ett lejon inte kan fokusera jakten tillräckligt effektivt på ett enda djur. Detta motsägs dock av att lejon faktiskt är goda zebrajägare. En modernare teori är att rändernas funktion är social. Zebror gillar ränder och dras till ränder.

Svart, vit eller randig?

Ibland dyker frågan upp huruvida zebran är vit med svarta ränder eller svart med vita ränder. Det finns argument för båda varianterna, men inga som förefaller värst relevanta – det går att på liknande sätt argumentera för att den är exempelvis brun med svarta och vita ränder. Enklast är väl att konstatera att den faktiskt är svart- och vitrandig, ingenting annat. Så gör exempelvis Jonathan Kingdon (The Kingdon field guide to African mammals) i sitt stora verk över de afrikanska däggdjuren.

Både albinism (helvita individer) och melanism (helsvarta individer) förekommer bland zebror, liksom andra färg- och mönsterrubbningar. Individer vars teckning avviker från den normala zebrarandningen brukar ha dålig social framgång.

Randmönstret sägs vara unikt på varje zebra, så att individerna går att identifiera med blotta synen.

I forna tider fanns zebran över hela Afrika, men har i historisk tid förekommit huvudsakligen i Östafrika och södra Afrika. Även om den vanliga zebran finns i stora antal har den ingen säker framtid som art. Jordbruk, boskapshållning och befolkningstillväxt tär på zebrornas vistelseområden, och i många områden med boskapsrancher och storskaliga jordbruk har zebran försvunnit helt.
 

Zebror vandrar ofta tillsammans med gnuer.

Underarter/raser/typer

Olika underarter av den vanliga zebran förekommer i olika delar av Afrika. De skiljer sig från varandra i skillnader i teckningen (alla är dock randiga). Också varianter och hybrider av underarterna förekommer. Det är inte givet att man verkligen ska tala om "underarter", utan somliga källor talar hellre om "raser" eller rentav om det vaga "typer". Vi väljer dock att kalla dem underarter här, i konsekvens med hur de namnges på latin.

Enligt Kingdon finns tre huvudgrupper av underarter. En i sydligaste Afrika (Equus quagga burchelli), som är randig på huvuddelen av kroppen men har vit buk och vita ben utan ränder. En i sydöstra Afrika (E. q. crawshayi), som har i stort sett lika breda ränder över hela kroppen. Slutligen en i centrala och östra Afrika (E. q. boehmi), som har bredare ränder över bakpartiet.
 

Zebrateckning.

De olika underarterna omges av ett stort mått av namnförvirring. Olika källor använder olika namn på samma underarter/varianter samt indelar dem på olika sätt. Om du exempelvis googlar på "Burchell's zebra" kan du hitta bilder som visar E. q. burchelli, E. q. antiquorum, E. q. boehmi och säkert också andra.

Namnförbistringen beror på att det finns olika generationer av namn och indelning. Här på www.savannen.com används Kingdons, som är den senaste med genomslag. Enligt den indelningen kallas den underart/variant av vanlig zebra som lever i Östafrika för Grants zebra.
 

Vanlig zebra/stäppzebra.

Grevyzebra.

Grevyzebran

Grevyzebran (Equus grevyi), som alltså är en annan art än den vanliga zebran, känns lätt igen på den smalare randningen. Den förekommer i norra halvan av Kenya och lever i torrare miljöer än den vanliga zebran. Hela världsbeståndet utgörs av ett par tusen individer, vilket gör arten hotad.

Zebror på safari

Vanlig zebra i mindre antal kan ses i många olika parker i Kenya och Tanzania. Större antal förekommer i bland annat Serengeti, Ngorongoro och Tarangire i Tanzania och Masai Mara och Amboseli i Kenya. Observera dock att zebrorna kan vandra över stora områden och att mängden individer i ett område kan variera mycket från en tid på året till en annan.

Grevyzebran kan ses i mindre antal i bland annat Samburu-Shaba-Buffalo Springs-området och Laikipia i Kenya.