Lejon

Hur ett lejon ser ut behöver knappast beskrivas, då du sannolikt visste hur det såg ut redan som fyraåring och sedan dess har sett det många gånger på naturprogram på teve. I korta drag är det en mycket stor gulbrun katt med korthårig päls och ljusare undersida, som på vissa djur, i synnerhet ungdjur, är svagt men synbart fläckig. En vuxen hane har en stor hårman kring huvudet och halsen. På långt håll eller i dåligt ljus kan en lejonhonas silhuett förväxlas med en stor leopards, men vid en tydlig obseravtion råder ingen tvekan om vilket djur det är som du har framför dig.

Lejonflocken

Lejonet är det största kattdjuret i Afrika (och näst tigern det största i världen), liksom det största landrovdjuret där. Till skillnad från de andra stora kattdjuren (leopard och gepard) och de små katterna (serval, karakal, afrikansk vildkatt och afrikansk guldkatt) lever lejonet i flock. En typisk sådan består av två vuxna hanar, fem vuxna honor och ungar, men flockstorlekarna kan dock variera mycket, exempelvis beroende på tillgången på bytesdjur inom vistelseområdet eller på hur hård konkurrensen från eventuella grannflockar är.
 

Lejonhane i Ngorongorokratern.

En flock uppträder inte alltid tillsammans, utan delar inte sällan upp sig i minde grupper, bestående av i genomsnitt tre lejon, som rör sig oberoende av varandra inom vistelseområdet och som emellanåt sammanstrålar med de andra grupperna.

Honorna är flockens kärna

Honorna utgör flockens kärna. De är för det mesta släkt med varandra, inte sällan systrar. Till skillnad från hanarna, som drivs bort ur flocken när de blir könsmogna, stannar en hona kvar i flocken som hon föds i livet ut. Bara om tillgången på föda i vistelseområdet är otillräcklig för flocken drivs också unghonan iväg.

Hanarna i flocken kommer och går, sett över lite längre tid. Det är inte så att de själva tröttnar på flocken och vill dra vidare efter en tid, och då lämnar honor och ungar åt sitt öde, utan de blir så småningom bortkörda, ibland till och med dödade, när rivaler dyker upp i området och försöker ta över flocken. En hane blir sällan kvar i flocken längre än 3–4 år innan utmanare tar över.

Den nya flockhanen, eller de nya flockhanarna (för hanarna håller ofta ihop i par eller ännu större grupper), som har tagit över en flock försöker ofta döda ungarna som sedan tidigare finns i flocken. Syftet med detta barnadödande är att det förbättrar den nya flockhanens chanser att föra de egna generna vidare, då en hona som förlorat sina ungar snart blir parningsmottaglig igen.
 

En fälld buffel ger mat i flera dagar åt en lejonflock.

Lejon på jakt

Man brukar säga att lejonen jagar på natten eller i gryningen eller skymningen, men jakt sker även under dagtid om förutsättningarna medger det, t ex om terrängen är sådan att lejonen kan smyga oupptäckta nära lämpliga bytesdjur, eller om ett bra jakttillfälle på annat sätt dyker upp. Jakten börjar som en smygjakt, under vilken lejonet försöker ta sig så nära det tilltänkta bytet som möjligt. Därefter sätter lejonet fart och försöker hinna ikapp och fälla bytet, som sedan ofta avlivas med ett kvävande bett över strupen. Ett ensamt lejon kan ta sig an bytesdjur i storlekar från vårtsvin till zebror, dvs i viktspannet 40–300 kg.

Lejonen jagar dock ofta tillsammans med andra flockmedlemmar, och kan då ta sig an än större bytesdjur, exempelvis afrikansk buffel (upp till 850 kg) och giraffer (upp till 1 800 kg). Buffeln är ett populärt men farligt byte, som kräver att ett par lejon deltar i jakten, minst ett av dem en stark hane. När jakten inriktas på inte fullt så stora byten ligger hanen ofta vid sidan om och tittar på medan honorna jagar, för att när bytet väl är fällt komma fram för att först av alla ta för sig av maten.
 

Lejongap.

Människoätande lejon

Lejonet är ett stort rovdjur, av naturen utrustat med styrka, snabbhet och effektiv förmåga att döda andra djur. Därmed måste det betraktas som ett farligt djur för oss människor. Det har dock inte någon medfödd törst efter människoblod. Lejonet dödar för att få mat, som det vill komma över utan att behöva anstränga sig mer än nödvändigt och utan att utsätta sig för onödiga faror. Det innebär att lejonen i en flock ofta mer eller mindre specialiserar sig på typer av bytesdjur som det finns gott om i vistelseområdet och som lejonen har erfarenhet av att jaga sedan tidigare. Människan hör inte till denna kategori av bytesdjur. I vissa områden har också lokalbefolkningens aggressivitet gentemot lejonen lett till att dessa undviker människor.

Egentligen är en ensam människa ett enkelt byte, eftersom vi i jämförelse med ett lejon är långsamma, svaga och ofarliga (så länge vi är obeväpnade). Det händer att lejon – ofta gamla eller sjuka sådana, som inte kan jaga sina normala bytesdjur – i brist på bättre byten gör ett försök att ta en människa, och upptäcker att denna var ett lätt byte. Med denna erfarenhet i bagaget finns det stor risk att lejonet kommer att jaga människor igen.

Men ett lejon som har angripit människor blir sällan långlivat. Spårare och jägare skickas snart ut för att döda lejonet, som genom sina angrepp har gjort sig till en fara för människorna i området. Den nyvunna erfarenheten, att människor är lätta och bra byten, dör med lejonet.

Lejonets fiender

Lejonet har få fiender. Eller snarare, få andra djur rår på lejonet. Vissa av de större hovdjuren, exempelvis elefanter, kan vara aggressiva mot lejonen, som om tillfälle ges kan angripa elefanternas ungar. Lejonen kan inte mäta sig mot elefanterna i fråga om styrka, men är snabbare och kommer lätt undan. Också andra bjässar som flodhästar och noshörningar har anledning att vaka över sina ungar, som kan angripas av lejon.

Bland rovdjuren är hyenan den värsta fienden. En ensam hyena står sig slätt mot ett lejon, men om hyenorna är fyra eller fem stycken kan de till exempel lyckas jaga bort lejonet från ett byte som det har fällt.

Om tillfälle ges dödar lejonet andra rovdjurs ungar, inte för att få mat utan för att göra sig kvitt en framtida konkurrent om födan.
 

Unglejon.

Lejon på safari

Djurens konung lejonet förekommer i dag framfört allt i Afrika, även om små bestånd ännu finns kvar på enstaka platser i Asien. Tidigare har lejon funnits också i Europa.

De flesta safariresor till Kenya eller Tanzania ger bra chanser att se lejon, då de mycket goda lejonparkerna Serengeti (Tanzania) eller Masai Mara (Kenya) finns med på de flesta reseprogram. Andra parker där lejon ofta ses är Ngorongoro (Tanzania) och Samburu (Kenya). Tarangire (Tanzania) samt Tsavo och Lake Nakuru (Kenya) är ytterligare parker där det inte är alltför ovanligt att se lejon.

Lejonet ingår i djursviten Big five, som många safariresenärer gärna vill se.

Guideslang/smeknamn

När de lokala guiderna utbyter information om djuren på radion eller genom bilfönstren under djurskådningen pratar de oftast swahili med varandra. Men vissa högt eftertraktade djur, som lejon, leopard, gepard och elefant, kallar de så gott som aldrig vid deras rätta namn, utan använder slang. Lejonet kallas inte för "simba", som är vad lejon heter på swahili, utan för "masharubu", som betyder morrhår/mustasch. Så oavsett hur hårt du har pluggat djurnamn på swahili för att kunna tjuvlyssna, kommer du inte att kunna lista ut vad som är på gång och vad de i det andra fordonet har sett.