Leopard

De kenyanska tidningarna rapporterade om en lite udda händelse som utspelade sig i en av Nairobis villaförorter. Påhejad av nyfikna och förbipasserande gäckade en leopard under några timmar jagande polis och tillkallade viltvårdare, och inte ens bedövningspilar hjälpte för att få stopp på den. En stund låg leoparden i skydd bakom vardagsrumssoffan i en av villorna, medan de boende i huset å sin sida tog skydd på övervåningen. Till slut lyckades en polisman fälla leoparden med sin pistol.

Den här historien belyser det faktum att den skygga och till synes sällsynta leoparden alls inte bara kan påträffas ute i den verkliga vildmarken. Tvärtom är leoparden den kanske mest anpassningsbara arten bland kattdjuren och finns i stabila bestånd i många olika miljöer, även nära eller inom bebyggda områden. Dess vanor gör den dock normalt svår att upptäcka, och den framstår därför som mer sällsynt än den faktiskt är.

Den är främst i rörelse nattetid och ligger lågt i buskage, på en trädgren eller en klippa under dagtid. Den lever mestadels ensam, är väl kamouflerad och smyger bra, och kan därmed leva oupptäckt också nära människan.
 

Leopard i nattmörkret.

Jagar på natten

Jakten sker normalt sett nattetid, men kan även ske under mulna dagar, i synnerhet när leoparden har ungar. Den smyger mycket skickligt på stora, breda tassar och jagar genom att smyga sig så nära bytesdjuret som möjligt, för att sedan angripa med ett språng eller en kort rusning.

Matvanor

Den är liksom alla katter ett rovdjur. Dess kanske vanligaste bytesdjur är Thomsons gasell och rörbock, men också impalor och andra antiloper kan tas, även så stora som gnuer. Leoparden är naturligtvis tvungen att anpassa sitt val av föda efter vilka bytesdjur som finns att tillgå i vistelseområdet, vilket gör att även fiskar, gnagare, apor, ormar och större fåglar kan stå på menyn. Även schakaler, tamhundar och getter kan tas. Det händer också att den äter as. Det är ovanligt att leoparder dödar människor, men det förekommer.

Leoparden, som näst lejonet är det största kattdjuret i Afrika, är kraftig och stark och släpar ofta upp större byten i träd, dels för att kunna äta i fred, dels för att spara resterna fastklämda i en klyka till senare, utom räckhåll för konkurrenter som lejon och hyenor. Efter måltiden klättrar den ofta ned ur trädet och beger sig iväg för att dricka. (Det kan alltså löna sig att dröja kvar om du upptäcker en ätande leopard i ett träd och vill ha bilder på den på marken.) Leoparden är en stark och skicklig klättrare och kan ta sig nedför en trädstam med huvudet före. Den simmar även bra, om än inte så gärna.

Färg och teckning

Dess kamouflageteckning gör den mycket svår att upptäcka i exempelvis lövverk. Den normala teckningen är en ljus till gulbrun botten (på magen, halsen och benens insidor vit) med svarta fläckar på ben och huvud samt större bruna fläckar omgivna av svarta rosetter på rygg och sidor. Också svansen är fläckig, med en tydlig vit undersida på svanstippen (som hålls lyft när leoparder rör sig till fots). Baksidan av öronen är svarta, med en ljusare fläck på vardera örat. Det förekommer lokala variationer i teckningen, liksom underarter med specifik teckning. Exempelvis är Zanzibarleoparden extremt småfläckig. I synnerhet i skogsområden förekommer melanism, som innebär att pälsen är svart. En "svart panter" är ingen djurart, utan just en sådan svart leopard (eller, i Sydamerika, en svart jaguar).
 

Leopard i korvträd.

Leopardens fiender

Leoparden kan tas som byte av lejon, krokodiler och flockar av afrikansk vildhund. Konfrontationer om mat förekommer med andra stora rovdjur, exempelvis hyenor. I regel ger leoparden upp sitt byte om den konfronteras med hyenor eller lejon, hellre än att slåss.

Den jagas av människan för pälsens skull eller för att skydda tamdjur. Den är tämligen lätt att jaga med hundar, då den ofta tar sin tillflykt till träd, där den lätt kan skjutas. På marken följer den gärna gamla invanda vägar och kan därför spåras.

På grund av tidigare rovjakt och av att människan har tagit mer och mer av lämpliga vistelseområden i anspråk har leopardstammen minskat eller försvunnit helt i många områden. Leopardens förmåga att anpassa sig till olika miljöer innebär dock att arten som helhet inte är hotad, även om vissa underarter, exempelvis Zanzibarleoparden, är hårt trängda och står på gränsen till utrotning.

Leoparden förekommer förutom i Afrika även i stora delar av södra Asien.
 

Leopardmamma tränar sin unge med en en fångad hare.

Leoparder på safari

Leoparden, som ingår i Big five, förekommer i de flesta parker, men är på grund av sina vanor svår att se. I Kenya är särskilt en park känd för sina goda förutsättningar att se leopard – Lake Nakuru. I Tanzania är Serengeti ofta en bra leopardpark, i synnerhet de centrala delarna längs Seronerafloden och områdena med granitöar, så kallade kopjes, som finns på många platser i parken. En typisk uppehållsplats under dagtid är kraftigare horisontella grenar eller klykor i gulbarkade akacior, korvträd och paraplyakacior.