Ngorongorokratern & NCA

Ngorongoro Conservation Area (NCA) är ett stort naturskyddsområde i norra Tanzania, beläget mellan Serengeti National Park i väster och förkastningsdalen Great Rift Valley i öster.

Högland i öster

Den mest kända delen av NCA är den stora och djurrika Ngorongorokratern, som ligger i höglandet i NCA:s östra del. I höglandet, där den högsta toppen når 3 648 m, finns gott om högväxt och tät bergskog. Norrut från Ngorongorokratern ligger två mindre kratrar, Olmoti och Empakaai, som också går att besöka.

Strax utanför nordöstra NCA ligger vulkanen Oldoinyo Lengai, som är aktiv (om än lågaktiv) och fortfarande får utbrott med jämna mellanrum.
 

Vulkanberget Oldeani (3 217 m) i Ngorongorobergen.

Slätt i väster

Väster om höglandet blir landskapet platt och öppet – här börjar Serengetislätten. Där ligger Olduvai Gorge, eller Olduvaiklyftan, där arkeologer har funnit fossil efter människans förfäder i lagren av lava, vulkanaska och lera. Många safariresenärer gör ett stopp vid platsen, som ligger nära vägen mellan Ngorongorokratern och Serengeti. Där finns ett museum med rastplats. Ett annat populärt besöksmål bland resenärerna är någon av de massajbyar som ligger längs färdvägen till Serengeti.

Under de svenska vårmånaderna uppehåller sig ofta stora hjordar med gnuer och zebror i västra NCA.

"Conservation Area"

Ngorongoro Conservation Area är en särskild typ av naturskyddsområde, inte en nationalpark (som t ex Serengeti och Lake Manyara). Reglerna för NCA medger bland annat att massajer får bo där och hålla sin boskap på traditionellt vis. Det här är en konstruktion för att göra det möjligt för massajerna att utnyttja och leva i området, samtidigt som naturen skyddas.

Ursprungligen var NCA en del av nationalparken Serengeti när denna skapades, men efter några år styckades NCA av och fick sin speciella parkstatus.
 

En lejonhane. Kratern är en av världens mest rovdjurstäta platser, med bl a gott om lejon.

Ngorongorokratern

Huvudmålet i Ngorongoro Conservation Area är för de flesta safariturister den cirka 20 km vida och 600 m djupa Ngorongorokratern och det rika djurlivet på dess botten. Antalet stora däggdjur där nere brukar uppskattas till 20 000. Bland dessa är den svarta noshörningen, av vilken det finns ett tjugotal i kratern, den största attraktionen. Kratern är den bästa platsen i norra Tanzania att se noshörning. Där finns också gott om rovdjur, exempelvis lejon, geparder, hyenor och schakaler som påträffas ofta. Där finns även leopard, serval och öronhund, som dock inte ses lika ofta.
 

Guldschakaler jagar flamingo på Lake Magadis strand i Ngorongorokratern.

Djurlivet i övrigt är relativt brett, med gnuer, zebror, afrikanska bufflar, elefanter (i stort sett bara hanar), flodhästar och gaseller, liksom en hel del fåglar, inte minst sådana som trivs vid vatten. Under den svenska vintern invaderas kratern av abdimstorkar, som då tycks finnas överallt, samtidigt som det stationära beståndet av gnuer och zebror får förstärkning av hjordar ur migrationen. Djuren kan ta sig ned i och upp ur kratern via upptrampade djurvägar, men de flesta håller sig där nere.

En typisk afrikansk djurart förekommer dock så gott som aldrig nere i kratern, nämligen giraffen, som inte har tillgång till rätt sorts föda där nere. Giraffer förekommer dock på annat håll i Ngorongoro Conservation Area och ses inte sällan på sluttningarna väster om kratern längs vägen mot Serengeti.
 

Elefant och safarijeep. Riktigt stora elefanthannar förekommer på kraterbottnen, men sällan några honor alls.

Landskapet i kratern

Kraterbottnen ligger 1 600–1 700 möh och är i huvudsak platt och öppen, med några få kullar. Där finns en enda skog, en sodasjö, ett par större våtmarker, några rinnande vattendrag och ett antal mindre utspridda vattensamlingar. I övrigt består bottnen i huvudsak av gräs- och buskslätt.

Under den svenska hösten kan det blåsa en hel del på kraterbottnen, med stora dammmoln som resultat.

Kratersluttningen och upp- och nedfärd

Sluttningarna uppför kraterväggen är till stor del skogklädda, på östsidan frodig, på västsidan glesare och torr.

Utöver djurens vandringsstigar leder tre vägar mellan kraterkanten och bottnen:

· Seneto descent road: En västlig väg för nedfärd som nyttjas om du anländer till kratern från Serengeti och oftast om du kommer från Lake Manyara, Ngorongoro Wildlife Lodge, Ngorongoro Serena Safari Lodge, Crater Lodge eller Rhino Lodge. Vägen är i dåligt skick och bitvis ganska brant och krokig.
· Lerai ascent road: En sydlig väg för uppfärd, som når kraterkanten nära Ngorongoro Wildlife Lodge. Nyttjas för uppfärd ur kratern av alla utom fordon/resenärer som ska till Ngorongoro Sopa Lodge. Vägen har nyligen byggts om och förbättrats avsevärt från ett tidigare uselt skick. Den är nu en brant och krokig men tämligen bra väg.
· Lemala descent and ascent road (kallas ibland Sopa descent and ascent road): En östlig väg avsedd för både nedfärd från och uppfärd till Ngorongoro Sopa Lodge, som ligger avsides på den östra sidan av kraterkanten. Inte värst brant eller krokig och har skapligt underlag.

Safarifordon som ska ned i Ngorongorokratern måste ha fyrhjulsdrift.
  

Kraterkanten är i genomsnitt drygt 600 meter hög och klädd med bergskog.

Kraterkanten

Vägen till Serengeti passerar uppe på kraterkanten, som ligger på 2 200–2 300 möh. Där uppe ligger också fyra lodger, alla med fantastisk utsikt över kratern. Där är mycket vackert. Ytterligare en lodge, Rhino Lodge, ligger på kraterkanten men saknar utsikt över kratern.

Ingen riktig vulkankrater

Även om Ngorongoro var en vulkan är kratern ingen egentlig vulkankrater utan en kitteldal, som är återstoden av det berg som en gång reste sig på platsen, men som nu har eroderat och störtat samman. Höjden på berget tros ha legat i spannet mellan Mount Merus 4 566 m och Kilimanjaros 5 895 m.

Många besökare

Kratern är välbesökt, vilket innebär att många fordon kan befinna sig där nere samtidigt. De ibland omskrivna bilansamlingarna kring intressanta djur är dock inte lika stora som de som kan förekomma i t ex Masai Mara i Kenya.
 

Zebror i Ngorongorokratern.

Lake Magadi

Ngorongorokraterns tydligaste landmärke, sodasjön Lake Magadi, ligger dragen åt sydväst från kraterbottens mitt. Sjön har liksom de flesta sodasjöar en flack botten, vilket gör att vattenspegeln kan minska mycket i storlek till följd av avdunstning under torrperioderna. Och liksom i andra sodasjöar håller flamingor till i Lake Magadi, där de hittar den sorts småkräftdjur och småorganismer som de lever av. Under torrperioderna, som generellt sett är den bästa tiden för safarier, ska man dock inte vänta sig enorma mängder flamingor. De tenderar att vara fler vid högre vattenstånd. Skärfläckor, nilgäss och styltlöpare är några andra fågelarter som ofta ses vid strandkanten.

Djuren dricker inte av det sodahaltiga vattnet. Ett par bäckar med sötvatten rinner dock ut i sjön. Vid dessa inflöden, liksom längs själva bäckarna, kan djur ses dricka och fåglar tvätta sig. Det händer också att man ser flodhästar ligga i det grunda vattnet nära ett inflöde. Det största inflödet kommer från Mandusi Swamp norr om sjön, som i sin tur matas av Mungefloden.

Också hyenor ses ibland liggande i vattnet nära stranden, och det händer att schakaler jagar flamingor, särskilt när större mängder sådana uppehåller sig i sjön.
 

Djurliv kring sodasjön Lake Magadi nere i Ngorongorokratern.

Leraiskogen

Lerai Forest, eller Leraiskogen, är ett annat tydligt landmärke, som kan ses både uppifrån kraterkanten och från de flesta delar av kraterbottnen. Skogen ligger söder om Lake Magadi och är den största ansamlingen av träd i kratern, av vilka de flesta är gulbarkade akacior. Bland djuren som ses mest hör elefanter, gröna markattor och babianer till de vanligaste, men det händer också att noshörningar observeras. De flesta besökare ägnar dock inte så mycket tid åt djurskådning i Leraiskogen, då där bara finns en enda väg, vilket begränsar möjligheterna att söka efter djur.

Från Leraiskogens östra ände utgår också den södra uppfartsvägen, Lerai ascent road, som nyttjas av de flesta safarifordon och som når kraterkanten inte långt från Ngorongoro Wildlife Lodge. Efter ungefär 2/3 av vägen upp finns en vägbom som stängs klockan 18. Det gäller alltså att lämna kraterbottnen i tid för att inte vara på fel sida när bommen stängs. Uppfarten tar cirka 20 minuter. Den här vägen var tidigare urusel, men efter att ha hållits stängd i två år för ombyggnad nyöppnade den för ett par år sedan och är nu i ganska gott skick, om än bitvis brant uppför.

Vid uppfartsvägens början nere i kratern ligger en picknickplats där det också finns enkla toaletter. Fordon som lämnas obevakade på platsen med öppna bilfönster eller takluckor brukar snart få besök av gröna markattor på jakt efter mat. De stökar snabbt till ordentligt i fordonet, så glöm inte att stänga.

Öster om skogen och picknickplatsen börjar Gorigor Swamp, ett våtmarksområde där bufflar och elefanter inte sällan ses.
 

Leraiskogen på den södra kraterbottnen.

Picknick vid Ngoitokitok Springs

Den andra picknickplatsen på kraterbottnen ligger vid Ngoitokitok Springs, en sötvattenkälla belägen öster om Lake Magadi och i norra änden av Gorigor Swamp. Picknickplatsen ligger på stranden till en sötvattensjö, som det lever flodhästar i. I sjön och våtmarkerna som den gränsar mot finns gott om fåglar, bland dem storkar, ibisar och natthägrar.

Ngoitokitok är den mer populära picknickplatsen och är därmed välbesökt, inte sällan mycket välbesökt. Du kan gå ur bilen och sträcka på benen längs sjöstranden. Du behöver inte hålla uppsikt efter några krokodiler, eftersom sådana inte finns i Ngorongorokratern. Däremot är det lämpligt att hålla uppsikt i skyn medan du äter din picknicklunch. En mängd bruna glador, som är tämligen stora rovfåglar, uppehåller sig kring platsen och har specialiserat sig på lunchmat. De drar sig inte för att försöka stjäla den ur händerna på ouppmärksamma safariresenärer, ibland med blodvite som följd. Det är säkrast att äta i fordonet och sträcka på benen efteråt. Gladorna tycks dock inte ha lärt sig att komma dit vid frukosttid, så en picknickfrukost brukar gå bra att äta oantastad av fåglarna.

Vid Ngoitokitok finns toaletter. Standarden på dessa har förbättrats något under senare år, men är fortfarande lite sisådär. (Ngorongoro Conservation Area administreras av en lokal myndighet, till skillnad från nationalparkerna som sköts av statliga Tanapa. Tanapa lägger betydligt större resurser på toaletter, vägunderhåll m m till turisternas fromma.)
 

En safarigrupp har lunchpaus vid Ngoitokitok Springs.

Seneto Springs

Seneto Springs är en sötvattenkälla belägen där den västra nedfartsvägen når kraterbottnen. Här syns ett par små vattenspeglar, liksom ofta massajer som vattnar sin boskap. Det är inte ovanligt att se gaseller, vårtsvin och afrikanska bufflar här.

Flodhästar i Hippo Pool

Norr om Lake Magadi ligger våtmarksområdet Mandusi Swamp. De södra delarna, inklusive vattenhålen som finns där, kan vara helt torrlagda under torrperioderna, men längre norrut visar den frodigare grönskan att tillgången på vatten i området är god.

I utkanten av Mandusi ligger Hippo Pool, dvs en flodhästhölja. Från stranden kan besökarna se flodhästar på nära håll och inte sällan också andra djur i området omkring, exempelvis bufflar, gnuer och zebror. Fåglar som bronsibis, kohäger, afrikansk ibisstork och afrikansk jakana ses ofta. Även rovdjur som lejon och hyenor dyker upp ibland.
 

Flodhästar i Hippo Pool.

Utsikt från Engitati

Norr om Mandusi Swamp ligger en platåformad höjd med namnet Engitati. Somliga anser att den är resterna av själva toppen på det höga berg som dagens krater är återstoden av. Från platån är utsikten över kraterbottnen fin, så det är värt att ta den extra svängen upp.
 

Engitatiplatån.

Mungefloden

Munge River, eller Mungefloden, har sin källa i den högre belägna Olmotikratern, vars platåformade kraterkant syns i silhuett mot himlen när man tittar norrut över Ngorongorokratern. Floden är av formatet större bäck, men har en viktig roll för naturen och djurlivet, då den förser Mandusi Swamp och Lake Magadi med vatten. Trots den ringa storleken kan floden ses på håll, till och med uppifrån den södra kraterkanten, då den kantas av träd och därmed liknar ett band av träd som bryter av mot den öppna slätten omkring.

För djurens del innebär floden en plats att dricka, liksom en plats där fåglar kan tvätta sig – det är inte ovanligt att se gamar i färd med detta vid Munge. Träden och buskagen längs floden ger också skugga och skydd, bland annat för leoparder, som annars och med undantag för i Leraiskogen inte har så många lämpliga vistelseområden på den öppna kraterbottnen. Också lejon och hyenor tar skydd i vegetationen för att vila sig eller för att spana efter byten.
 

Gnuer och zebror bevakar en grupp lejonhanar hitom den trädkantade Mungefloden.

Noshörningsmarker

De flesta besökare vill gärna se någon av de svarta noshörningar som lever i Ngorongorokratern, och om man reser med en lokalarrangör som har bra och erfarna guidechaufförer får man också för det mesta se åtminstone en. Vi själva har som mest sett 14 individer under ett dagsbesök, men att se dem i sådana antal är inte vanligt.

Noshörningarna flyttar sig mellan olika områden för att hitta föda och kan därmed i princip påträffas var som helst. Man ser dem dock oftast i kraterns östra halva, och det oftast i områdena som gränsar mot Lake Magadi.

I början av den svenska sommaren, vilket i norra Tanzania är tiden strax efter årets stora regnperiod, kan gräset och buskvegetationen på kraterbottnen vara såpass hög att noshörningarna är svåra att upptäcka. Efter hand tunnas vegetationen dock ut. Mot slutet av samma torrperiod, som normalt sträcker sig till och med oktober, försvåras noshörningsskådningen på nytt, men då på grund av vindarna som river upp dammoln som noshörningarna inte trivs i. Så års är de ofta stillaliggande under dagtid, vilket gör dem svårare att upptäcka. De flesta resenärer får se noshörning, men inte sällan på lite håll. Under regnperioder och under torrperioden som sammanfaller med den svenska vintern brukar noshörningarna vara betydligt mer aktiva under dagarna. Då har du de bästa chanserna att se dem på nära håll.
 

Noshörningar vid Lake Magadi.

Rovdjur på jakt

Ngorongorokratern är ett av världens mest rovdjurstäta områden. De arter som ses oftast är lejon, fläckiga hyenor och guldschakaler, men också geparder, leoparder, servaler och öronhundar förekommer. Rovdjur kan påträffas i stort sett över hela kraterbottnen.

De stora rovdjuren lever främst av att jaga andra däggdjur, som det finns gott om i kratern. Växtätarna är dock beroende av hur regn, torka och avbetning påverkar tillgången på föda och rör sig därför mellan olika områden för att få tillgång till mat. De stora rovjduren får söka sig till samma områden, i den mån deras revir och vistelseområden medger, eller klara sig på ett glesare bestånd av byten i det egna vistelseområdet till betesförhållandena förändras på nytt och hjordarna med bytesdjur återvänder.

Eftersom tillgången på bytesdjur i Ngorongorokratern generellt sett är god kan lejonen i högre grad än i andra djurområden jaga under dagtid – i kratern är de inte tvungna att i samma utsträckning utnyttja nattmörkret för att kunna närma sig byten. Det innebär att chansen att se lejon jaga är större i kratern än på många andra håll. Du bör dock inte förvänta dig att få se jakter, eftersom sådana är kortvariga och kräver att du är på rätt plats vid exakt rätt tillfälle. Men du kan ha tur.

Också geparden kan ses jaga, vilket den till skillnad från lejon och leoparder så gott som alltid gör på dagen. Dess byten är oftast gaseller, men också antilopkalvar och zebraföl är lagom stora.

Hyenor påträffas lite överallt, men är sällan särskilt aktiva – hyenorna i Ngorongorokratern ses oftast vilande. Servaler och öronhundar förekommer, men dessa betydligt mindre djur är svårare att se och upptäcks för det mesta av en tillfällighet.
 

En gepard på västra sidan av Lake Magadi.

Olmoti och Empakaai

De båda kratrarna Olmoti och Empakaai ligger norr om Ngorongorokratern och liksom den senare resterna av berg som har fallit samman. Varken Olmoti eller Empakaai kan mäta sig med Ngorongorokratern i fråga om djurliv, utan är främst att betrakta som natursköna. Båda är mindre än Ngorongoro och ligger bortom de normala turiststråken. Eventuella besök måste specialarrangeras. Det går att vandra till fots i områdena om du anlitar en parkvakt som eskort.

Olmotikratern är grund och gräsbevuxen, och nås efter en brant och jobbig vandring – kraterkanten ligger på cirka 3 000 meters höjd, vilket är ett antal hundra meter högre än det omgivande höglandet, och luften börjar bli märkbart tunnare på denna höjd. På den södra sluttningen ligger ett vattenfall (vars frånflöde mynnar ut i sodasjön Lake Magadi i Ngorongorokratern). Empakaaikratern erbjuder vidsträckt utsikt mot vulkanen Oldoinyo Lengai och Lake Natron i norr och, om luften är klar, mot Kilimanjaro långt borta i öster. Halva kraterbottnen täcks av en sodasjö. I kratern lever främst bufflar, antiloper och fåglar, och i skogen på kraterkanten bland annat apor.
 

Den aktiva vulkanen Oldoinyo Lengai.

Andra vulkaner

Du som besöker Ngorongorokratern kan inte undgå att notera det höga berget sydväst om kratern, på vänster sida om vägen när du anländer till Ngorongoro från Arushahållet. Berget heter Oldeani och är liksom övriga berg i området en slocknad vulkan. Oldeanis högsta punkt ligger på 3 216 möh. Öster om Ngorongorokratern ligger ett än högre berg, Loolmalassin, som når 3 648 möh. Det ligger längre bort från färdvägen och ses som silhuett mot himlen.

Två andra vulkaner ses från västra sidan av Ngorongorokraterns kant, längs vägen som man åker på väg antingen till den västra nedfarten till kratern eller till Serengeti. På vänster sida om denna väg ligger en dal som kallas Malaniasänkan, bortom vilken ett stort berg reser sig. Det är 3 132 meter höga Lemagurut. Strax öster om (hitom) ligger den lägre vulkantoppen Sadiman, som vid ett utbrott för ca 3,6 miljoner år sedan täckte marken i omgivningen med aska. I denna lämnade tre av våra förfäder, som var förmänniskor av arten Australopithecus afarensis, fotspår. Spåren i sig är i dag övertäckta för att skyddas och kan inte ses. Däremot finns en avgjutning på museet i Olduvai, som ligger ytterligare en stunds färd i riktning mot Serengeti. Från museet kan du för övrigt se ytterligare en vulkan i fjärran (i ostsydostlig riktning) om det inte är för disigt, den aktiva Oldoinyo Lengai.

Oldoinyo Lengai

Oldoinyo Lengai, vilket betyder Guds berg på massajfolkets språk, är en aktiv vulkan som reser sig omkring 1 000 meter över slätten. Berget är intressant för vulkanforskare, då den har en typ av lava som inte förekommer någon annanstans i världen och som på grund av sin låga smälttemperatur kan studeras på förhållandevis nära håll.

Oldoinyo Lengai hade sitt senaste utbrott hösten 2007. Delar av den boskapsskötande kringbefolkningen fick lämna området till följd av nedfall av aska. I början av 2008 ebbade utbrottet ut.

Lake Ndutu och Lake Masek

I den västligaste delen av Ngorongoro Conservation Area, på gränsen mot Serengeti, ligger sodasjöarna Lake Ndutu och Lake Masek. De omges av träd- och buskmarker, som bryter av från den kringliggande kortgrässlätten. Ndutu- och Masekområdet är framför allt bra under den svenska vintern och förvåren, då delar av migrationen ofta uppehåller sig i omgivningen. Så års är det heller inte ovanligt att gott om kattdjur uppträder i området.
 

Zebror och gnuer vid Lake Ndutu.

Big five

Djursviten elefant, noshörning, buffel, lejon och leopard brukar kallas Big five. Om du är ute efter att se Big five har du goda chanser att se lejon, elefant, buffel och noshörning i Ngorongorokratern. Leoparder förekommer visserligen också där, men de observeras inte särskilt ofta. Leoparden trivs inte i den sorts öppna gräsland som dominerar kraterbottnen. Störst chans på leopard finns i Leraiskogen i södra delen av kratern, kring Mungefloden i nordöstra delen och i den tätare vegetationen som klär kraterkanterna.

Om du kombinerar Ngorongorokratern med ett besök i Serengeti ökar dina chanser att se leopard under safarin.

Fåglar

Några av fågelarterna som du kan se vid sidan om under däggdjursskådning i Ngorongorokratern är krontrana, abdimstork, vit stork, maraboustork, afrikansk ibisstork, helig ibis, skuggstork, flamingo, struts, rödnäbbad and, korprall, kittlitzstrandpipare, styltlöpare, nordlig termitskvätta, kapkråka, större tornfalk och brunglada. Uppe på kraterkanten kan du se skogs- och bergslevande arter som turakoer och rödvingad glansstare.
 

Struts i Ngorongorokratern.

Museet i Olduvai

Vid utgrävningsplatsen i Olduvai Gorge (eller Olduvaiklyftan), som ligger inte långt från vägen mellan Ngorongorokratern och Serengeti, har man funnit upp till 2 miljoner år gamla fossil efter människans förfäder. Fossil efter flera olika förmänniskoarter har hittats – Australopithecus boisei, Homo habilis och Homo erectus – liksom efter den tidiga (400 000 år gamla) respektive nutida (17 000 år gamla) Homo sapiens. Sådana fossil, liksom fossil efter nu utdöda djurarter, har länge visas på ett litet museum som ligger i anslutning till utgrävningsplatsen. Där har också funnits också en avgjutning av 3,6 miljoner år gamla fotspår som en än äldre förmänniskoart, Australopithecus afarensis (samma art som Lucy, vars fossil påträffades i Etiopien), lämnat efter sig i Laetoli några mil från Olduvai. I oktober 2017 invigdes en ny, större och modernare museumbyggnad.

Många safariresenärer stannar till för att besöka museet på väg till eller från Serengeti.
 

Olduvai Gorge.

Massajerna

Massajfolket slog sig ned i Serengeti- och Ngorongoroområdet för ett par hundra år sedan efter att ha vandrat in norrifrån och fördrivit de stammar som redan levde där. De stora gräsmarkerna lämpade sig väl för de boskapshållande massajerna.

När nationalparken Serengeti upprättades 1951 fördrevs i sin tur massajerna av myndigheterna. I slutet av 1950-talet styckades dock den östra delen av Serengeti av till en separat park, som fick namnet Ngorongoro Conservation Area och ett regelverk som tillät massajfolket att leva där. I dag finns ett antal massajbosättningar runtom i Ngorongoro, och det är inte ovanligt att t ex se massajer som vallar ned och vattnar sina kor i Ngorongorokratern.

Många safariresenärer stannar till och besöker en massajby längs vägen mot Serengeti. Ett sådant besök kostar USD 50 per fordon. Bara vissa byar får besökas. Dessa har karaktär av turistattraktion, men ger ändå en inblick i massajernas liv.
 

Massajby i Ngorongoro Conservation Area.